Varför är det så sjukt tråkigt att packa upp när man kommit hem från en resa? Nu till exempel ligger det en tom påse på golvet tillsammans med några flaskor solskyddsfaktor och två tomma ryggsäckar. Vi tvättade allt samma dag som vi kom hem, måste ju sysselsätta sig lite så att man inte somnar ;) Det är ihopvikt och inlagt i klädkammaren. Har också lagt undan alla skor och lite annat som man hade med sig. Allt är ju nästan helt undanplockat, så varför orkar jag inte ta det sista? Det är samma sak varje gång... Jaja, det blir nog ett litet röj idag.
Så hur var semestern? Kambodja är fantastiskt! Det börjar ganska turbulent då jag kvällen innan vi ska åka råkar se att vårt flyg från Göteborg till Istanbul är inställt. Försöker ringa resebyrån vi bokade biljetterna hos men dom har stängt för dagen. Vi bestämmer oss för att ha lite is i magen och vänta till morgondagen, istället för att boka något själva. Så det första jag gör på morgonen dagen efter är att ringa till resebyrån. Tjejen jag pratar med säger att planet visst ska lyfta, men jag står på mig (när alla andra källor säger tvärtom så litar jag inte helt på henne). Tillslut säger hon att hon ska kolla om hon kan boka om oss till lunchflyget. Medan vi väntar så packar vi det sista och J får meddela jobbet att han inte kommer alls. En dryg timme senare ringer tjejen tillbaka och har fixat så att vi kommer med det tidigare flyget. Fem timmar tidigare än vi räknat med, så det var bara att dra iväg till Landvetter.
På flygplatsen kollar vi om vi kan få någon matkupong eller liknande för vår långa väntan i Istanbul. Tjejen säger då att vi kan komma med det tidigare planet, men att hon inte kan boka om oss här utan att vi får göra det själva när vi kommer fram. (Kan tillägga att när vi väntade på vår tur så hör vi hur dom säger i telefon att folk inte ska komma till flygplatsen utan vända sig till sin resebyrå, så vi hade nog tur att vi upptäckte det inställda flyget i tid...) Men hon paxade två säten åt oss och vi gick glada på flyget, äntligen hade vi lite tur!
Trodde vi ja. När vi kommer fram till Istanbul säger man att flyget är överbokat och att det inte alls finns några platser för oss. Så det var bara att acceptera att vi skulle tillbringa dom kommande 8 timmarna på flygplatsen. Jippi.
Tillslut, efter sisådär hundra år så är vi äntligen framme i Siem Reap. Vi bor väldigt nära alla nattmarknader och den väldigt livliga Pub street. Det är dessutom kinesiskt nyår den här helgen så tittade man bortom turistgatorna så såg man killar som klädde sig inför drakdans och familjer som firar in Tuppens år.
När man pratar om att se Angkor Wat så ska man veta att det bara är ett av v ä l d i g t många tempel som finns i och utanför Siem Reap. Första dagen bestämmer vi oss för att åka på den stora turen. För självklart finns det färdiga rutter så att man får med sig allt. Sagt och gjort, vi tar en tuk-tuk och ger oss iväg. Det är en ganska mäktig känsla när vi stannade till vid första templet, Pre Rup. Tänk att människor har byggt detta! Vi går runt, och upp, och ner, alltid med kameran i beredskap. Jag minns att jag tänkte
Wow, om jag tycker detta är häftigt, hur fint är inte dom kända templen då?! Även om mycket är förstört så får man känslan av hur det en gång har sett ut.
 |
| Pre Rup |
Vi avslutar kvällen med solnedgång vid Phnom Bakheng. Eller det är tanken i alla fall. Som jag nämnde tidigare så är det kinesiskt nyår och det betyder att det är en hel del folk ute. Så mycket folk att dom har stängt av vägen till Phnom Bakheng, och vi måste ta oss runt hela området. Vår tuk-tuk-förare tror att det kanske tar 20 minuter att åka, lika lång tid som det skulle ta för oss att gå (vägen är ju inte helt avstängd). Vi bestämmer oss för att sitta kvar i tuk-tukenoch spara på krafterna i benen. Dom där 20 minuterna tog nästan en timme. Men solen skiner fortfarande när vi börjar traska upp för backen som ska ta oss till templet. Vi tycker att det är lite konstigt att vi möter så himla mycket folk, vet dom inte att det är fin solnedgång här? Sen kommer J på att får chaufför försökt säga något om begränsat antal platser, men hans engelska är inte den bästa så det kan bli lite kommunikationsproblem ibland.
När vi väl är uppe på berget så är det kö. Lång kö. För att gå upp i templet. Det finns inte en chans att vi kommer upp dit. Så vi går tillbaka en liten bit och ställer oss vid en utkiksplats tillsammans med ett gäng andra som insett samma sak. Med facit i hand hade det nog inte varit så jättestor skillnad om vi hade kommit upp i templet. Man hade kanske bara sett lite mer av Siem Reap. När vi kommer ner igen ser vi några elefanter komma tillbaka från sitt arbete. Visst är det coolt med elefanter, men att träna en elefant till att gå fram och tillbaka med turister på ryggarna hela dagarna är inte ett dugg coolt. Nu har jag inte sett så många elefanter i mitt liv men dessa såg inte jätteglada ut. Usch. Och jag vet ju att detta spektakel finns just för att såna som jag kommer dit...
Nästa dag tar vi en paus från alla stenar och tar oss en titt runt i stan. Det blir fotmassage, glass, marknader och en drink på Pub street. Lagom avkopplande.
Några timmar senare ringer klockan och det är dags att gå upp. Idag väntar lilla turen med start vid det berömda Angkor Wat. Att säga att det är mycket folk där är en underdrift. Jösses! Även om det ljusnar redan vid sex så går solen upp först vid sju. Men då har nog hälften av alla redan gått in och börjat köa för att gå upp i ett av tornen. Vi står däremot tålmodigt kvar vid sjön och väntar. Det var det värt.
 |
| Angkor Wat |
Tre timmar går väldigt fort och strax efter åtta bär det iväg igen. Vi hade sett Bayon på håll när vi väntade på alla nyårsfirare, och jag är väldigt taggad! Och det är kul, fram tills dess att vi kommer ikapp alla gruppresor med sina flaggor, selfie sticks och poserande kort. Då får jag lite lätt panik. Jag har lite svårt att förstå folk som inte bryr sig det minsta om andra människor på såna här platser. Bara dom får se och ta sina kort, det är allt som räknas. Jag ser en man som klättrat upp på en av murarna och tar kort, precis vid fötterna står en stor skylt,
Don't climb on the wall. Men bara man får sina kort...
Dom kommande templen är inte lika spännande, och dessutom är det sjukt varmt. Men så kommer vi till Ta Keo och då får jag lite ny energi. Sen kan man fråga som om något som kan tänkas likna bergsklättring är så bra för mina ben, men jag kom upp och utsikten var fin. Det var däremot mindre kul att ta sig ner...
Har man hört om Angkor Wat har man säkert också sett bilder på träd var rötter klättrar över stenar och murar. Det är Ta Prohm. Det var även här som delar av Tomb Raider spelades in. Man märker väldigt fort vilka ställen folk känner till. Det är då folkmassorna bildas. Vi kunde vara helt själva på några ställen, och stå som packade sillar på andra. Så att stå i kö för att ta kort vid det berömda trädet från filmen gick fetbort. Jag stod på tå en bit ifrån och lyckades fånga en bild mitt emellan ett byte. Klick, sen gick vi vidare.
 |
| Ta Prohm |
Vid det här laget skriker hela min kropp, och när vår chaufför säger att det är ett stopp kvar på vår tur, och jag ser att vi ska gå en lång bit upp i skogen så vill jag inte mer. Inte en enda sten till vill jag se. Mina ben orkar inte med jättekliven som krävs för att gå upp för varje trappsteg. Men ändå så känner jag att jag borde nu när jag är här. Då är det bara att man har världens finaste med sig som säger att det är ok att missa lite. Särskilt om det är en plåga att ta sig dit, hur kul är det då? Så vi vänder hemåt till hotellet och vilar en liten stund.
På kvällen åker vi till Phare, the Cambodian circus. Det är en skola för gatubarn, där dom får lära sig dans och musik, teater och konst och akrobatik. Allt detta vävs ihop och till musik berättas Kambodjas historia på ett oerhört hemskt men vackert sätt.
Läs mer om denna fantastiska skola här. Har du vägarna förbi så tycker jag definitivt att du ska uppleva detta!
Nästa morgon är det dags att dra vidare på vår resa. Det ska jag berätta mer om en annan dag!
