sin fina lilla stol

Jag tänkte på en sak. Jaja, jag vet att jag borde plugga men just nu har jag kört fast så in i h-vete och hjälpen lyser med sin frånvaro. Så när jag stod i duschen så började tankarna flyga runt. Jag är väldigt mycket för liknelser, det händer titt som tätt när jag ska förklara något att jag drar en liknelse. Så det tänkte jag göra nu.

Du vet det där lite halvtaskiga skämtet man kan göra mot någon när man sträcker fram en sak, och när personen i fråga ska ta emot den så dras den bort i sista sekund. Jag vet att livet inte är rättvist, fast det som egentligen är orättvist är uppfattningen om att det faktiskt skulle var rättvist. I alla fall. Tänk att du blir erbjuden en stol. Det är ganska gött att sitta där och vila emellanåt. Livet traskar på och du pendlar mellan att stå, gå och ibland vila på din stol. Men då och då så jävlas livet lite och drar bort din stol och du tvingas stå. Ibland gör det ju faktiskt inget, det kan ju vara skönt att röra på sig lite även om man inte trodde man behövde det. Men det finns tillfällen när du faktiskt behöver din stol. Och har den ryckts undan tillräckligt många gånger när du behöver den så börjar du snart dra dig för att ens försöka sitta. Vad är det som gör att man väljer att försöka om och om igen? Och hur många gånger orkar man leka den där leken innan man tillslut väljer att aldrig mer sitta på sin fina lilla stol?

Puss å kram

Alltså, jag vill ju inget annat än alla vi alla ska få leka med vår lilla stol hela livet och att man inte får alltför stora blåmärken när man råkat sätta sig och hamnat på golvet ;) I'm just saying...